Psykopompen är en mytologisk varelse som ömt för de dödas själar till dödsriket. I denna självbiografiska roman ikläder sig Amélie Nothomb rollen som psykopomp åt sin egen far, för att efter hans död förstå honom bättre och förlösa den kärlek de först på hans dödsbädd vågade bekänna för varandra. Men först tas vi med till författarens barndom kantad av uppbrott, då hon och hennes familj flyttar mellan olika länder i Asien. Med skarp blick beskriver hon flickans intryck av de skiftande miljöerna och hur de påverkar henne. Ett starkt fågelintresse väcks. Fåglarnas svårfångade väsen är det som binder samman berättelsen, som tar en dramatisk vändning när hon vid tolv års ålder utsätts för en gängvåldtäkt i Bangladesh, där hennes far är stationerad som diplomat. Familjen tystar ner händelsen, men den har satt outplånliga spår i flickan. Traumat övergår i ätstörningar som hon försöker övervinna genom att börja skriva. Skrivandet jämför hon med fåglarnas flykt, ett risktagande på gränsen till dödsförakt, hon blir ett med de fåglar hon beundrar. Med sedvanlig humor, lärdom och psykologisk skärpa tecknar Amélie Nothomb en ung kvinna vars själ rör sig obehindrat mellan livet och döden.
